mialuttu - om kärlek i alla former!

Sedan vi kom hem från New York så har zigge inte varit sig själv. Mamma hade märkt att de två sista dagarna så hade hans bakben blivit så svaga att han ramlat flera gånger. Jag tänkte att det var hans ländrygg som blivit sämre men märkte att han för varje dag blev sämre och sämre, han drack oerhört mycket vatten och var loj. Jag fick bära honom upp för trappan eftersom han inte klarade av att gå. Jag märkte två nya stora knölar så det fanns inget alternativ än att ringa till en veterinär. Ville inte ringa till Röbäck där jag brukar gå för jag litar inte riktigt på dem utan fick kontakt med Distrikstveterinärerna i Vännäs och fick då en akuttid i fredags. Hon sa redan på telefonen att hon inte trodde att det skulle gå vägen för honom men lovade att titta på honom. Hans aptit var inte som den brukade men vi köpte pizza kvällen före eftersom det är hans favoriträtt och det åt han med god aptit. På fredagen så var det en oerhört sorgsen dag då jag visste i mitt hjärta att jag inte skulle få ta med honom hem efter besöket hos veterinären, vi var ute i NOrrmjöle så att han fick gå lös och strosa på. Jag ringde till Julia så att hon kunde följa med oss. Det var som att han visste att nu är livets resa slut men han var inte orolig utan så lugn. Veterinären var fantastisk och efter att hon undersökt honom kunde hon konstatera att de nya knölarna var cancer och att de också spridit sig till lymfkörtlarna så det fanns inget att göra. Hon gav honom lugnande och så fick han ligga i min famn medans Julia klappade och strök honom. Vi grät och det var så jobbigt men samtidigt en så fin stund att få vara med honom i hans sista stund. Han led ingenting och jag tror att han kände tacksamhet och att han var älskad in i det sista. Det gick så fort och det var så svårt att se honom ligga där alldeles stilla på det kala golvet men det var ändå skönt att vi var där tillsammans med honom. Jag är tacksam för allt som han gett mig och vår familj för det var verkligen så att han var den bästa hund man någonsin kunnat tänka sig. Han gav så mycket kärlek till alla som han träffade, var så snäll, glad och tålmodig. Han kommer att ha en stor plats i mångas hjärtan. Väl hemma så plockade jag ihop hans grejer och gick till Maria som har adopterade hundar från Irland, det gladde henne och hennes hundar så då gjorde han något gott in i det sista också. Det är så tomt och jag har en klump i magen av oro men det kommer att gå över. Det är som att en del av min kropp och själ försvunnit men kärleken har växt. Igår var vi i alla fall ute på en krogrunda till Zigges minne och det var trevligt men jag känner mig så tom och utslut att jag inte orkade riktigt ända fram utan gick hem medans gubben stannade ute med några han kände. Jag har nu öppnat upp min nya MacBook Pro som kommer att bli en ny "leksak" men jag har ännu inga bilder på den så jag kan inte bidra med någon bild på min älskling men det kommer ett bildspel då jag åter är på jobbet.

Vi var igår och hämtade vår nya husbil och idag ska vi ut och pyssla lite med den, det är bra att ha lite saker att göra så att tanken inte hela tiden stannar vid min sorg.

Ha en skön söndag!
KRAM